Cookies

På Vårdgivarguiden använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies.

Läs mer om cookies

Hiv ingår som en allmänfarlig sjukdom i smittskyddslagen (SFS 2004:168). Allmänfarliga sjukdomar definieras i lagtexten som smittsamma sjukdomar som kan vara livshotande, innebära långvarig sjukdom eller svårt lidande eller medföra andra allvarliga konsekvenser och där det finns möjlighet att förebygga smittspridning genom åtgärder som riktas till den smittade.

Att hiv är en allmänfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen innebär främst två saker:

  • Undersökning, vård och behandling samt läkemedel som är ägnad att minska risken för smittspridning är gratis för patienten inom landstingets hälso- och sjukvård. Skulle det kosta pengar att gå och testa sig för hiv kanske färre skulle göra det.
  • I och med att hiv är en allmänfarlig sjukdom kan också smittskyddslagen tvångsbestämmelser tillämpas på personer som t.ex. misstänks ha en hivinfektion men som inte vill provta sig. Det finns även en skyldighet för en person som är smittad eller misstänkt smittad av hiv att medverka vid smittspårning.

Provtagning

En person är enligt smittskyddslagens bestämmelser tvingad att gå och provta sig om han eller hon vet eller har anledning att misstänka att han/hon bär på hiv eller annan allmänfarlig sjukdom. Skäl att anta eller misstänka att man är smittad kan vara t.ex.

  • då man har symtom som är typiska för sjukdomen
  • då man utsatts för risk att smittas av någon som man vet eller får reda på är smittad
  • om man underrättas om att smitta kan ha överförts i ett smittspårningsärende

Vid alla dessa tillfällen är man tvungen att gå och provta sig omgående (3 kap. 1 § SmL). När detta inte sker har den mottagning som genomfört partnerspårningen en skyldighet att anmäla de som inte kommer för provtagning till smittskyddsläkaren. Om man således får ett brev från en infektionsmottagning om att man är uppgiven som kontakt i en partnerspårning och inte provtar sig, kommer den personen att bli anmäld till smittskyddsläkaren i Stockholms län (3 kap 6 § SmL).

Smittskyddsläkarens personal skall när de fått anmälan försöka få personen att gå till en läkare. Det gör smittskyddsläkaren genom brev, telefonsamtal och vid behov hembesök. Om personen trots uppmaningar från smittskyddsläkaren inte går för provtagning kan smittskyddsläkaren som en sista åtgärd ansöka om tvångsundersökning hos länsrätten (3 kap. 2 § SmL).

Skyldighet att följa förhållningsregler

Den som bär på eller misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom skall erhålla förhållningsregler av sin behandlande läkare i syfte att hindra smittspridning (4 kap. 2 § SmL). Förhållningsreglerna kan gälla att patienten måste komma på återbesök till sin behandlande läkare, att han/hon måste tillämpa säker sex, dvs. använda kondom och informera sin partner vid sexuell kontakt.

Om patienten inte följer de förhållningsregler han eller hon fått kan anmälan göras till Smittskyddsläkaren av behandlande läkare. Patienten skall få sina förhållningsregler både muntligen och skriftligen.

Smittspårning / partnerspårning

Partnerspårning är ett mycket viktigt redskap för att bekämpa ökningen av hiv. Behandlande läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal med särskild kompetens har en skyldighet att genomföra partnerspårning med person som har hiv eller misstänks ha hiv..

På samma sätt som en läkare har en skyldighet att genomföra en smittspårning har en patient som har hiv eller som misstänks vara smittad en skyldighet att delta i en smittspårning. (3 kap. 4 § SmL). Syftet är att patienten skall uppge de kontakter som han/hon haft under en viss tid. Alla uppgifter som patienten lämnar till partnerspåraren är skyddad av hälso- och sjukvårdssekretessen som är mycket sträng (7 kap. 1c § SekrL). Ingen av de personer som uppges i en smittspårning har möjlighet att få reda på vem som uppgav dem.

Kontaktperson

Fördjupning