Cookies

På Vårdgivarguiden använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies.

Läs mer om cookies

De flesta kan bli donatorer

Donationsviljan bland svenskar är mycket hög. Det är förstås positivt, men fortfarande har få invånare aktivt tagit ställning och gjort sin vilja känd. De flesta personer i Sverige har förutsättningar att bli donatorer och det finns inga åldersgränser. Man kan donera organ, vävnader eller celler och donation kan ske både i livet och efter döden.

Avliden donator

Varje år avlider närmare 100 000 personer i Sverige. Enligt svensk lag är det endast de patienter som avlider i total hjärninfarkt under behandling i respirator på en intensivvårdsavdelning som är möjliga organdonatorer. De organ som kan doneras från en avliden person är framför allt hjärta, lungor, lever, njurar och bukspottkörtel. Däremot kan de flesta som avlider i andra vårdverksamheter utanför intensivvården vara vävnadsdonatorer av till exempel hornhinnor, hud och hjärtklaffar.

Närstående spelar en viktig roll

Om den avlidnas vilja är känd, är det den som gäller. Om den avlidnas vilja är okänd, tillfrågas närstående vad de tror att den avlidna hade velat. I de fall som det inte går att ta reda på den avlidnas vilja, utgår lagen från att hen var positiv till donation. Om den avlidnas vilja är okänd – men endast då - har närstående rätt att säga nej till donation. Om närstående inte kan nås, eller om det råder oenighet bland dem, får donation inte genomföras. Om donation genomförs har närstående rätt att veta om organ och vävnader kommit till användning.

Oftast när frågan om organdonation är aktuell har döden inträffat plötsligt och oväntat. Närstående befinner sig i chockfasen av en sorgereaktion. Att i det läget och för någon annans räkning behöva ta ställning till en eventuell organdonation är svårt. Därför säger också många närstående nej i en sådan situation. Detta nej är ofta ett nej till döden och flera som säger nej i en sådan akut situation ångrar sig senare. Däremot är det mycket ovanligt att närstående till organdonatorer ångrar sig. Tvärtom är det vanligt att de uttrycker tacksamhet över att något gott kommit ut av en förtvivlad situation och att donationen fungerat som tröst i sorgearbetet.

Blodgivning – vanligaste formen av donation bland levande givare

Den vanligaste formen av donation bland levande givare är blodgivning. I Sverige finns i dag omkring 400 000 registrerade blodgivare, varav 240 000 är aktiva blodgivare. Totalt doneras 500 000 blodenheter årligen. Som levande givare kan man även donera njure, del av lever, höftkulor, stamceller och könsceller, det vill säga spermier och ägg.

Viktigt att göra sin vilja känd

Under 2015 blev 167 avlidna patienter i Sverige organdonatorer - en ökning med 33 procent jämfört med genomsnittet under åren 1981-2013. Utvecklingen är positiv men mer behöver göras. I dag avlider omkring hälften av alla patienter som står på väntelistan för att ta emot ett donerat hjärta på grund av brist på organ.

En mycket stor del av befolkningen är positivt inställd till donation, men många som kan tänka sig att donera organ eller vävnader efter döden har inte informerat sina närstående eller uttryckt sin vilja på annat sätt. Den främsta anledningen till att anhöriga säger nej till donation är att de inte känner till den avlidnas vilja.

För att öka antalet kända donatorer är det viktigt att så många som möjligt gör sin vilja känd. Det finns i dag tre sätt att göra det:

 

  • Berätta för närstående
  • Registrera sig i donationsregistret
  • Fylla i ett donationskort

Genom att patienten själv tagit ställning till om hen kan tänka sig att donera organ och vävnader behöver närstående inte hamna i en situation där de måste tolka den avlidnas önskan.

Vårdgivarna ska främja donation

Vårdgivarna har en nyckelroll i att skapa en välfungerande donations- och transplantationsverksamhet. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2012:14) om hantering av mänskliga organ avsedda för transplantation ska vårdgivare som ansvarar för donationsverksamhet främja donation av organ från avlidna. De ska också verka för att möjliga donatorer kan identifieras.

För att stötta vårdgivarna i det donationsfrämjande arbetet har Sveriges kommuner och landsting, SKL, tagit fram en handlingsplan för alla former av donation. Viktigast i denna plan är utbildning i donationsfrågor och att vårdgivarna har rutiner för att uppmärksamma patienternas vilja till donation.

I Sverige finns i dag ett 80-tal intensivvårdsavdelningar där möjliga organdonatorer kan identifieras. Transplantationerna utförs vid ett fåtal transplantationscentra runt om i landet. Hela processen från donation till transplantation innefattar ofta flera olika vårdgivare och ställer därför höga krav på samordning av vårdinsatserna.

Socialstyrelsen ansvarar för kunskapsstyrning, reglering och tillsyn av donations- och transplantationsverksamheten. Till sitt stöd har de Donationsrådet som bildades 2005 och är knutet till Socialstyrelsen som ett rådgivande nationellt organ. Målet med Donationsrådets verksamhet är att förbättra donationsfrekvensen av organ och vävnader bland allmänheten i Sverige.

Donation av biologiskt material

Donation av biologiskt material för användning i sjukvården indelas ofta efter vilket vävnadsslag som avses. Denna indelning är inte godtycklig utan beror på att de olika vävnadstyperna omfattas av olika regelverk.

De kategorier som förekommer är organ, celler och vävnader, könsceller och blod. De sistnämnda doneras bara av levande donatorer, medan vissa organ respektive celler och vävnader kan doneras både i livet och efter döden.

Levandedonation kan man göra till sig själv, så kallad egendonation, till närstående, inom en parrelation eller till en annan person, så kallad altruistisk donation.

Förutom till vårdändamål kan donation också gälla forskning, vilket som regel kräver särskilt samtycke från patienten och godkänd etikprövning.

I Stockholms läns landsting hanteras frågor om organ- och vävnadsdonation lokalt på sjukhusen av donationsansvariga läkare och sjuksköterskor, DAL/DAS, samt donationsspecialiserade sjuksköterskor, DOSS. Frågor relaterade till blodgivning besvaras av Blodcentralen och könscellsdonation av Reproduktionsmedicin på Karolinska Universitetssjukhuset.

I tabellen ses några vanliga exempel på donation av biologiskt material och vilka lagar som styr.

Biologiskt material Avliden donator Levande donatorer  Huvudsakligt lagrum
Organ      Transplantationslagen
Njure  Ja  Ja, endast unilateralt  
Hjärta  Ja  Nej  
Lungor  Ja  Nej  
Pankreas  Ja  Nej  
Lever  Ja  Ja, endast lob

 

 
Vävnad      Cell- och vävnadslagen

 

 Ben  Ja, rörben Ja, endast höftkula  
 Hjärtklaffar  Ja  Nej  
 Hornhinnor Ja  Nej  
 Hud  Ja  Ja, egendonation  
 Celler      Cell- och vävnadslagen
 Stamceller  Ja, det är möjligt  Ja  
 Könsceller  Nej  Ja, till annan eller inom par  Lagen om genetisk integritet
 Blod      Blodsäkerhetslagen
 Helblod  Nej  Ja, även egendonation  
 Plasma Nej  Ja, även läkemedelsframställning  

Vävnadsrådets kvalitetshandbok

Vävnadsrådet har tagit fram en kvalitetshandbok för donation av avlidna. I handboken ingår stöddokument för donationsverksamheterna, vilket bland annat innefattar nya mätetal för organ- och vävnadsdonation. Mer information finns på Vävnadsrådets hemsida via länkarna nedan.

Läs mer:

Information om organ- och vävnadsdonation

Om donation av könsceller

Om donation av blod

Lagarna

Ytterligare information