Cookies

På Vårdgivarguiden använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies.

Läs mer om cookies

Våld i nära relationer omfattar alla typer av våld som kan förekomma mellan närstående i både heterosexuella och samkönade relationer samt inom syskon- och andra familje- och släktrelationer. Det som kännetecknar detta våld är att den utsatta och den som använder våld har en nära relation med känslomässiga band till varandra. Detta gör det svårt för den våldsutsatta att göra motstånd och bryta relationen.

Våldet utövas oftast i hemmet eller på platser där utomstående har dålig insyn. Det gör att det ofta kan fortsätta utan att någon märker något eller reagerar.

Den vanligaste formen av våld i nära relationer utövas av en man mot en kvinna som han har eller har haft en relation till. Det våld en kvinna utsätts för är ofta grövre och mer systematiskt i förhållande till det våld en man utsätts för av en kvinnlig partner.

Kvinnor uttrycker en starkare rädsla för den man som utövar eller har utövat våld mot henne i förhållande till hur män upplever rädsla inför en kvinnlig, våldsam partner.

I Sverige dödas varje år i snitt 16-19 kvinnor av en manlig nuvarande eller före detta partner. Motsvarande siffra för män dödade av en kvinnlig nuvarande eller före detta partner är 2-4 personer per år.

Våldets omfattning

Under de senaste åren har två undersökningar genomförts i Sverige som visar på förekomsten av våld i nära relationer. En studie gjord 2014 av Nationellt Centrum för Kvinnofrid, NCK, visade att 14 procent av kvinnorna och fem procent av männen någon gång efter 18 års ålder hade blivit utsatt för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld i en pågående eller avslutad parrelation.

Länk till studien:

Brottsförebyggande rådet, BRÅ, genomförde under 2012 en kartläggning av utsatthet för brott i nära relationer. Av denna framgick att det var ungefär lika stora andelar kvinnor och män, cirka 7 procent, som uppgav att de under det senaste året, minst en gång, hade blivit utsatta för någon form av psykiskt eller fysiskt våld av en nuvarande eller tidigare partner. Det var däremot vanligare att kvinnor uppgav att de blivit utsatta upprepade gånger. Det är också betydligt vanligare att kvinnor blir utsatta för grov misshandel som leder till behov av sjukvård. Sett ur ett livsloppsperspektiv har en fjärdedel av alla kvinnor och var sjätte man någon gång varit utsatt för sexuellt, fysiskt eller psykiskt våld av någon närstående.

Länk till rapporten:

Omkring 10 procent av alla barn i Sverige uppskattas leva med våld i familjen. Dessa barn löper hög risk att själva utsättas för fysiskt våld, samtidigt som de är våldsutsatta genom att de hör och ser våld mellan de vuxna.

Våldets uttryck och syfte

Att utöva våld mot en närstående har alltid en avsikt. I regel för att hindra någon ifrån att göra något som denne vill, eller tvärtom förmå någon att göra något emot sin vilja. Att använda olika former av våld är ett effektivt sätt att utöva makt och kontroll eftersom våldet skrämmer och skadar den utsatte. Våld i nära relationer kan visserligen ske vid ett enstaka tillfälle men vanligare är att våldet eskalerar och tenderar att öka i omfattning med tiden.

Våld kan utövas fysiskt, psykiskt, sexuellt eller genom försummelse:

  • Fysiskt våld är slag, sparkar och knuffar som ofta lämnar synliga skador, till exempel blåmärken, svullnader, tandfrakturer, bitmärken eller andra skador.
  • Psykiskt våld innebär verbala kränkningar, hot, isolering och intigritetskränkande handlingar som kontroll av telefonsamtal, sms och mejl.
  • Sexuellt våld kan innebära oönskad beröring, att bli tvingad till sexuella handlingar eller våldtäkt.
  • Försummelse kan innebära att en person inte får sina dagliga behov tillgodosedda som exempelvis mat, hygien och medicin. Försummelse drabbar oftast personer som är beroende av andra för sin dagliga livsföring och riktas främst mot personer med fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, äldre och barn.

Våldet normaliseras

I en relation där det förekommer våld sker ofta en långsam och subtil normalisering av våldet. De kontrollmekanismer som våldsutövaren använder kan först tolkas av den andra parten som kärlekshandlingar och omsorg. Det kan exempelvis vara att alltid hämta och lämna på jobbet, att måna om vem eller vilka man träffar eller kommentarer om hur partnern klär sig. Vartefter ökar kontrollen och livsutrymmet för den våldsutsatte minskar. Gränserna för vad som är acceptabelt beteende i relationen suddas ut och den våldsutsatte anpassar sig för att undvika hot och kränkningar. Våldet kan därför trappas upp och det är oftast i det läget som det fysiska våldet debuterar.

I en relation där det förekommer våld finns det också stunder av kärlek och värme. Dessa stunder inträffar vanligvis efter en våldshändelse. Normaliseringsprocessen präglas delvis av denna växling mellan våld och värme. Detta gör att den våldsutsatte tror på den negativa självbild som våldsutövaren projicerar på sin partner och den våldsutsatte skyller oftast våldshändelsen på sig själv.

I förhållanden som präglas av våld i nära relation har den utsatte ofta svårt att lämna relationen. Det här beror på det man brukar kalla det traumatiska bandet som innebär att man har både starka emotionella band gentemot varandra, men också på yttre faktorer som kan försvåra ett uppbrott. Dessa kan vara barn, ekonomiska förutsättningar, brist på sociala kontakter men också rädsla för att våldet ska trappas upp ytterligare eller hot om att våldsutövaren kommer att skada andra personer eller husdjur i familjen.

Särskilda sårbarhetsfaktorer

En särskild sårbarhet innebär att personen löper större risk att utsättas för våld men också att våldsutsattheten kan vara svårare att upptäcka. De faktorer som kan vara bra att ta hänsyn till i mötet med patienter är språk, fysiska och psykiska funktionsnedsättningar, missbruk, ålder och sexuell identitet. Att leva i ett sammanhang där hedersrelaterade normer är viktiga att upprätthålla kan också utgöra en särskild sårbarhetsfaktor.

Dessa faktorer kan påverka den utsatta personens situation, möjlighet att berätta om sin utsatthet och söka stöd och hjälp. Det kan också vara så att det, på grund av allmänt rådande föreställningar om våld och våldsutsatta, kan vara svårt för vårdpersonal att tänka sig att patienter som är äldre, missbrukar eller lever i en samkönad relation kan vara utsatta för våld av sin partner.

Våld och ohälsa

Att leva med våld påverkar ofta hälsan negativt på både kort och lång sikt. Att ständigt känna rädsla och vanmakt över sin relation leder till stress. En konstant yttre stress gör att kroppen svarar med ökade nivåer av stresshormoner som i sin tur medför förändringar i kroppens funktioner.

Besvär med huvudvärk, rygg- och nacksmärtor, mag-tarmproblem, gynekologiska besvär, upplevda hjärtbesvär, depressioner, ångestsymtom, posttraumatiskt stressyndrom samt ät– och sömnstörningar kan vara associerade till våldsutsatthet. Patienter inom hälso- och sjukvården och tandvården som söker för symtom kan inte alltid själva relatera sin ohälsa till det våld de är eller har varit utsatta för. När patienter söker för symtom som kan relateras till våldsutsatthet ska vårdpersonalen fråga om våld i anamnesen.

Tandhälsan kan påverkas av våld i nära relation genom direkta slag mot munnen som leder till tand- och käkfrakturer. Personer som varit utsatta för sexuella övergrepp beskriver ofta en stark tandvårdsrädsla vilket kan leda till att de inte söker tandvård förrän det uppstår akuta besvär med tandvärk. Tandvårdsrädslan kan då påverka den våldsutsattas möjlighet att klara en tandbehandling. I studier har det visats att barn som lever med fysiskt våld uppvisar samarbetsproblem i tandvården men också att de oftare har obehandlad karies.