Cookies

På Vårdgivarguiden använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies.

Läs mer om cookies

Var går gränserna för krav på samtycke? Vad gäller för beslutsoförmögna personer?

Hälso- och sjukvård får inte ges utan patientens samtycke om det inte framgår annat i lag. Innan samtycke hämtas från patienten ska hen få information om bland annat sitt hälsotillstånd och metoder för vård och behandling.

Patienten kan lämna sitt samtycke skriftligen, muntligen eller genom att på annat sätt visa att hen samtycker till den aktuella åtgärden. Patienten får också när som helst ta tillbaka sitt samtycke. Om en patient avstår från viss vård eller behandling, ska hen få information om vilka konsekvenser detta kan medföra.

Om patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

Undantag från kravet på samtycke finns i tvångsvårdslagstiftningen, till exempel i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Även i patientlagen (4 kap. 4 §) finns det en bestämmelse om vård utan samtycke. Den innebär att om hälso- och sjukvårdspersonalen inte kan ta reda på patientens vilja på grund av till exempel medvetslöshet så ska patienten få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar livet eller hälsan. Bestämmelsen gäller även för varaktigt beslutsoförmögna personer som är i behov av akut vård.

Om behovet av hälso- och sjukvård inte är av akut karaktär får däremot stöd för vården av den beslutsoförmögne i stället hämtas i den allmänna nödbestämmelsen i brottsbalken. Det pågår för närvarande en statlig utredning – Utredningen om beslutsoförmögna personers ställning i hälso- och sjukvården med mera, (S 2012:06), som ser över den här frågan.

Svar från SKL 2014-12-12

Uppdaterad: 22 december 2014