Cookies

På Vårdgivarguiden använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Genom att surfa vidare godkänner du att vi använder cookies.

Läs mer om cookies

Det finns en påtaglig variation i barns förmågor och färdigheter vid olika, bestämda åldrar. Trots detta är det rimligt att förmoda att de flesta barn vid en viss ålder har utvecklat vissa förmågor och färdigheter. Övervakning och bedömning av utvecklingen vid olika tidpunkter i ett barns liv gör det därför möjligt att upptäcka utvecklingsneurologiska avvikelser. Det här dokumentet ger en översikt över några viktiga avvikelser i utvecklingen som kan finnas hos barn som BVC tar emot. Avvikelser som är viktiga att upptäcka under BVC-tiden är utvecklingsstörning, cerebral pares, autismspektrumstörning, språkstörning och svår ADHD.

När man misstänker en utvecklingsneurologisk avvikelse kan det vara svårt att avgöra om tillståndet verkligen är en avvikelse eller en normalvariant, eftersom normalvariationen är stor. Ju yngre barnet är desto svårare är det att avgöra om det föreligger en avvikelse och i så fall vilken avvikelse det rör sig om.

För de utvecklingsneurologiska avvikelserna finns en betydande överlappning. Dessutom är svårigheterna hos dessa barn i stor utsträckning gemensamma för flera av tillstånden, särskilt hos små barn under 4 år. Utredning av barnens styrkor och svårigheter bör göras allsidigt och tvärprofessionellt.

Om barnet är med i rummet när du diskuterar svårigheter: tänk på att anpassa samtalet med föräldrarna. Samtala med barnet och informera barnet på den nivå som stämmer överens med barnets utvecklingsnivå.

Försenad eller avvikande utveckling beroende av psykosociala faktorer

Dagens föräldrar är som regel väl medvetna om små barns behov av omsorg och kontakt. Mammor och pappor gläds och bekymrar sig. Många familjer lever emellertid under stress, med exempelvis ekonomiska problem, osäker arbetssituation, sjukdom i familjen och problem i relationen mellan föräldrarna. Sådana omgivningsfaktorer kan påverka barnet negativt. Även i svåra situationer kan föräldrar dock ofta prioritera de minsta barnens behov och för detta kan stöd från dem som står barnet och familjen nära vara avgörande. Tidiga insatser från barnhälsovården i form av stöd, uppmuntran och uppmärksammande av svårigheter och hjälp till vidare stöd/behandling kan förhindra en negativ utveckling.

Cerebral pares

Cerebral pares, CP, förekommer hos cirka 2/1000 barn. CP innebär att hjärnan skadas under fosterutvecklingen, prenatal skada, i samband med förlossningen, perinatal skada, eller under de första två levnadsåren, postnatal skada. Skadan är stationär men barnets symtom förändras med tiden. Den vanligaste typen är spastisk CP, som delas in i unilateral (tidigare benämning: hemipares) och bilateral CP (tidigare benämning: diplegi, tetraplegi).

Vid klassifikation av CP görs en gradering av det motoriska handikappet avseende grov- och finmotorik. Barnet kan även ha tilläggshandikapp i form av inlärningssvårigheter, kommunikationssvårigheter, synnedsättning, hörselnedsättning och nutritionssvårigheter.

Språkstörning

Språkstörning i någon form förekommer hos 5–8 procent av barnen i förskoleåldern. En språkstörning uppmärksammas vanligen vid 3–4 års ålder. Vid en språkstörning har barnet svårigheter med att både producera språk, expressivt språk, och att förstå språk, impressivt språk. Karaktäristiskt för språkstörningar är att utvecklingen i den normala språkutvecklingen inte följs.

Språkstörningar delas in i specifik/primär språkstörning och sekundär språkstörning. Vid primär språkstörning är de språkliga svårigheterna ofta stora i jämförelse med den allmänna begåvningen. Sekundär språkstörning är en följd av någon annan svårighet till exempel som hörselnedsättning eller utvecklingsstörning.

Autismspektrumstörning

Autismspektrumstörning förekommer hos 1–2/1000 barn. Autismspektrumstörning innebär ett livslångt funktionshinder som beror på avvikelser i hjärnans funktioner. Barn med autism har svårigheter med socialt samspel, kommunikation, språk och föreställningsförmåga. De har ofta stereotypa beteenden och specialintressen. Ett autistiskt barn visar som regel inte intresse för andra barn eller vuxna på ett normalt sätt och kan också ha svårt att förstå andras reaktioner. Symtomdebuten sker som regel före 3 års ålder.

Man kan misstänka autism när man märker avvikelser i kommunikation och lekbeteende. Barn med autism kan även ha andra överlappande funktionshinder såsom utvecklingsstörning och motoriska svårigheter. Genom tidiga insatser kan man utveckla förmågan till socialt samspel och kommunikation hos barn med autism.

Utvecklingsstörning

Utvecklingsstörning förekommer hos cirka 1 procent av befolkningen. Svår utvecklingsstörning upptäcks vanligen tidigt på grund av påtaglig generell försening i barnets psykomotoriska utveckling. Lindrig utvecklingsstörning är däremot svårare att upptäcka. På fyraårsbesöket brukar barn med lindrig utvecklingsstörning ha svårigheter att klara av uppgifter som kräver kognitiv tankemässig förmåga, till exempel att rita huvudfoting och att räkna tre föremål.

Vid svårigheter med sådana uppgifter rekommenderas vidare bedömning av barnläkare och psykolog. Barn med lindrig utvecklingsstörning har ofta en försenad språkutveckling och kan ha svårt att klara syn- och hörselprövning på grund av svårigheter med att förstå instruktioner.

Attention Deficit Hyperactivity Disorder, ADHD

ADHD förekommer hos ca 3–5 procent av befolkningen. ADHD innebär att barnet har svårigheter med att reglera aktivitetsnivån, att koncentrera sig och att styra sina impulser. Dessa svårigheter visar sig i att barnet har svårt att leka lugnt och stilla. Barnet är ofta i orolig rörelse och går från en sysselsättning till en annan innan den första är avslutad. Svårigheterna blir ofta tydliga i situationer som kräver koncentration och stillasittande, till exempel samlingen på förskolan.

Barn med ADHD fungerar ofta ojämnt, med bra dagar omväxlande med dåliga dagar. Svårigheter med impulskontrollen kan leda till att barnet utsätter sig för faror. Eftersom även normala barns aktivitetsnivå varierar är det inte möjligt att uttala sig om huruvida ett motoriskt aktivt barn i 2–3 års ålder har ADHD. Hos barn med uttalade besvär kan det vara möjligt att ställa diagnosen före skolstart.

Hur sker bedömningarna?

Bedömningen av utvecklingen bygger på en strukturerad undersökning av barnet. Det är viktigt att skapa god kontakt med barnet och att studera spontanmotoriken. Vid undersökningarna vid nyckelåldrar finns moment för att bedöma om kontakt, kommunikation, kognitiv förmåga (tankefunktion), fin- och grovmotorisk funktion är på åldersadekvat nivå. Barnet utför de standardiserade aktiviteterna samtidigt som undersökaren bedömer hur de utförs. Undersökningen bör utföras så lika som möjligt med olika barn, så kallat standardiserat förfarande, och undersökaren bör avhålla sig från att hjälpa barnet.

Vid bedömning av motorik, muskeltonus, färg och reflexer ska barnet vara naket eller endast ifört underbyxor. Vid övriga testsituationer kan barnet vara påklätt. Bedömningen blir bäst om barnet är i bra form, det vill säga inte hungrigt, trött eller oroligt. Det brukar vara bra att be föräldrarna att inte ingripa eller försöka hjälpa barnet vid testningen.

Utvecklingsbedömningarna identifierar en riskgrupp där många identifierade barn saknar funktionshinder och sjukdom. Vanligen behöver barnet, som avviker i sin utveckling, följas upp vid flera tillfällen på BVC innan det eventuellt remitteras vidare för utredning. Om det visar sig att barnet tappar färdigheter som det tidigare har haft är situationen dock alarmerande. Barnet remitteras då till barnläkare/barnneurolog för snar bedömning.

Utvecklingsbedömningarna vid 1 månad och 6 månader görs av läkare. Utvecklingsbedömningen vid 10 månader görs av läkare/sjuksköterska. Övriga utvecklingsbedömningar vid 2 månader, 3 år och 4 år görs av sjuksköterska.

Föräldrarnas uppfattning

Föräldrarna är de som känner barnet allra bäst och som i första hand märker om barnets utveckling avviker. Följ upp undersökningarna med att fråga föräldrarna om deras uppfattning. Utgångspunkten bör vara att föräldrarna har störst kunskap om hur barnets vardagliga färdigheter. Näst efter föräldrarna är det förskolepedagogerna som brukar ha störst kunskap.

Prematurfödda barn

Om barnet är för tidigt fött bör man göra bedömningen av psykomotorisk utveckling vid korrigerad ålder och inte vid kronologisk ålder. Under första året korrigeras fullt ut för prematuritet. I vissa situationer behöver man ta hänsyn till barnets prematuritet under hela förskoletiden.

När kräver en avvikelse ytterligare undersökningar?

För att avgöra om ett utfall bör föranleda ytterligare åtgärder det väsentligt att man gör en helhetsbedömning, det vill säga en bedömning av barnets färdigheter och förmågor sammantagna enligt vad som kommit fram vid samtal med föräldrarna och vid observation av samspel/kommunikation, språk, finmotorik, grovmotorik och lekbeteende.

En enstaka avvikelse hos ett för övrigt normalutvecklat barn har ofta ingen betydelse. Om ett barn har flera avvikelser som sammantagna inger misstanke om att barnet kan ha svårigheter som behöver utredas vidare, är grundregeln att barnet bedöms vid flera tillfällen och att barnet diskuteras på team för ett tvärprofessionellt ställningstagande till behovet av utredning. Nyckelpersoner i BVC-teamet är BHV-sjuksköterska, BVC-läkare, barnläkare, psykolog och i vissa fall logoped.

Det bör finnas möjlighet för BHV-sjuksköterskan och BVC-läkaren att konsultera till exempel psykolog eller logoped även utanför teamkonferenserna.

När sker bedömningarna?

Bedömning av utvecklingen sker vid åldrarna:

  • 1 månad (+/- en vecka)
  • 2 månader, 6 månader, 10 månader (+/- två veckor)
  • 18 månader (+/- en månad)
  • 3 år (+/- två månader)
  • 4 år (+/- två månader)

Reviderad 161214 av Karolina Lindström, Barnhälsovårdsenheten i Stockholms län